Kulturella guldkorn i erotikens namn

HeaderBoktips

 

Är det för lite sex i din vardag? Känner du att dagarna går och tiden flyter samman utan att något händer? Är det mest erotiska inslaget i ditt liv fyra minuters plikttroget onanerande varje kväll? Inga problem, sök tröst i kulturens värld! Där ligger man som aldrig förr, ingen behöver bli utan och ingen behöver vara ensam. Vi på Libido knullar inte heller tillräckligt, och i sympati mer er andra frustrerade där ute bjuder vi på lite tips på kulturella sexupplevelser. Filmer och böcker att leva ut i.
Och nej, vi talar inte om porr.

 

MålningLinje

Kräftans vändkrets (1934)
Henry Miller
Förlag: Wahlström & Widstrand

Det är första delen i Henry Millers triologi om sitt bohemiska liv i Paris och blev förbjuden i USA under trettio års tid på grund av sitt obscena innehåll. Idag ses romanen som en av 1900-talets viktigaste och en amerikansk klassiker.

I ett febrigt ”stream-of-consciousness” berättande får vi följa med den fattiga författaren genom Paris gator och i många möten med kvinnorna som befinner sig där. Henry Miller som författare och huvudkaraktär gör många reflektioner över livet och existentialismen.

Det tillsammans med alla neurotiska tankegångar gör romanen typisk för den tid som den är skriven i. De sexuella mötena i romanen som en gång ansågs vara för obscena för att läsa känns idag mest obekväma och mansgrisiga. När det poetiska möter det vulgära finns det ändå kvar någonting intresseväckande i en bok som lika gärna kunde ha hetat ”En sexmissbrukares bekännelser”.

Hör översättare Sven Lundgren läsa ur boken:

MålningLinje2

Tipping the Velvet (1998/2002) Keeley Hawes som hjärtekrossaren Kitty Butler

Författare: Sarah Waters
Förlag: Natur Kultur
Regissör: Geoffrey Sax
Land: Storbrittanien
Skådespelare: Rachael Sterling, Keeley Hawes

“Have you ever tasted a Whitstableoyster?
If you have, you will remember it.”

Tipping the velvet (svensk översättning “Kyssa sammet”) är Sarah Waters bästsäljande debutroman som fyra år efter boksläppet även blev en kritikerrosad tv-serie i tre delar. Och vilken debut sedan. Det viktorianska kostymdramat är fyllt till bredden av lesbisk erotik och dramatik. Originaltiteln tipping the velvet betyder inget mindre än cunnilingus.

Året är 1890. Historien tar sin början vid kuststaden Whitstable, känd för sina ostron, där Nan Astley och hennes familj driver en ostronbar. Vi får följa Nan, en flicka som lever ett till synes tillrättalagt arbetarklassliv tills dragking-artisten Kitty Butler entrar både hennes liv och music hall-scenen.

Vi får sedan följa societeten i London från Nan’s perspektiv. Hennes klassresa innehåller inget mindre än prostitution, lyxliv, kärleksaffärer och svek. Synen på genus utmanas såväl som synen på lesbiska kvinnors sexualitet.

Det är inte utan att en själv börjar dagdrömma om att fly vardagen med en alldeles egen Kitty. Alla behöver vi ibland en Kitty i våra liv. Serien innehåller ovanligt generösa sexscener för tv. Och ovanligt nog gör även dramatiseringen boken rätta.

Läs! Se! Nu.

 Litet smakprov

MålningLinje3

Midnight Cowboy (1969)

Regissör: John Schlesinger
Land: USA
Skådespelare: Dustin Hoffman, Jon Voight, Sylvia Miles

När filmen Midnight Cowboy 1969 vann tre Oscar hade filmen en ”X-rating” och var den enda av sådant slag som vann någon typ av Oscar i någon kategori under perioden filmer i USA kunde bli X-märkta.  Fyrtio år senare betraktas filmen knappast som särskilt kontroversiell. Trots tidens gång har Midnight Cowboys skildring av utanförskap och ensamhet fortfarande aktualitet.

En ung man – Joe Buck (Jon Voight) – säger upp sig från sitt diskarjobb i Texas för att bussa till New York, med en förväntning om att kunna försörja sig som manlig lyxhora åt ett klientel av rika äldre bourgeoisiekvinnor. Med enbart en cowboyklädsel, en bärbar radio och freudianska sexualproblem i bagaget (återberättade i återblickar som dag- och mardrömmar). Hans plan fallerar. Snabbt eskalerar den naive Joe ner i storstadsfördärv och ensamhet när hans plan misslyckas. Hans enda vän blir den halte gatuöverlevaren Rizzo (Dustin Hoffman). Rizzo (återkommande refererad till som ”Ratso”) är en av de första Newyorkborna att utnyttja den aningslöse Joe för några snabba dollar, men också en broder i utanförskap och gatuhustleri. I Ratsos utrymda rivningslägenhet delar de konservsoppa, ensamhet och utbyter dissar samtidigt som de försöker utveckla Joes misslyckade prostitutionskarriär.

Efter upprepade nederlag kommer en öppning när några unga konsthipsters ser en exotiserad loser i Joe, fotograferar  honom och nonchalant sticker till honom en festinbjudan. I en bland amerikanska filmkritiker avskydd festscen, konfronteras Joe och Ratso med gratis mat, rusmedel och udda människor i en Andy Warholinspirerad undergroundkonstmiljö. Filmen är än idag väl sevärd, om inte för det för tiden uppfinningsrika formspråket så för Jon Voight och Dustin Hoffmans välspelade rolltolkningar i början av deras karriärer.

Se trailer här

MålningLinje3

omslag-högLustspelet (2013)
Charlotta Lindell
Förlag: Lindqvist Publishing

Lisa, 25, bor med sin ungdomsförälskelse. Hon är trött på livet, förhållandet och särskilt sexet. När hon får ett arv förverkligar hon en dröm och öppnar sin egen skobutik. Hon lever för butiken och den kväll i veckan då hon går ut och festar med tjejkompisarna. Drömmen om ett annat liv blir delvis verklighet när hon träffar Carl. Äldre, charmig, spännande, dominant. Allt hon någonsin velat ha. Eller? Lisa slits mellan att vara den hon alltid varit och den nya spännande verkligheten.

Lustspelet har beskrivits som Sex and the City möter 50 Nyanser av Honom. Nja. Jag skulle säga att det är mer skor och mindre sex. Boken är inte dålig, men det finns inget djup. Man får inget svar på det man vill veta. Och sexscenerna är i ärlighetens namn ganska få och ljumma, om än mer realistiskt beskrivna än i många andra böcker i samma genre.

Jag skulle säga att det är mer en bok om en kvinnas väg mot frigörelse och kamp för att hitta sig själv. Den som förväntar sig erotik sida efter sida kommer att bli besviken.

MålningLinje

 

Romance (1999)
Regissör: Cathrine Breillat
Land: Frankrike
Skådespelare: Caroline Ducey, Sagamore Stevenin, Rocco Siffredi

Romance är berättelsen om Marie (Caroline Ducey) som genom hennes kinkiga pojkvän Pauls (Sagamore Stevenin) ovilja att älska med henne driver henne ut på en odyssé av sexuella äventyr runt om på stadens gator.

Filmen har sedan den kom 1999 oftast varit föremål för diskussioner om censur snarare än för de filmiska kvalitéer den har. Sex som vi är vana att se det skildrat inom mainstreamfilmen utelämnar oftast sexualitetens destruktiva krafter, komplexiteten i den sexuella driften och den manliga blickens hegemoni. Men Romance är inte en sådan film. Genom hänsynslösa närbilder av Maries fjättrade kön i sadomasochistiska möten med okända män och hennes nästintill likgiltiga ansiktsuttryck under samlagen, som om alltsammans försiggick långt borta, tecknas en bild av en kvinna i en utsiktslös kamp mot sin egen sexualitet och oförmåga till enkel och villkorslös njutning.

Regissören Cathrine Breillats har en diger bakgrund med både korta och långa filmer som alla belyser ämnet sex. Ofta explicit och inte sällan med ett långsamt tempo som tillsammans skapar moment av närmast outhärdlig tydlighet. En ytterligare detalj som vittnar om Cathrine Breillats briljans är tillsättningen av den italienska porrskådisen Rocco Siffredi som en av Maries sexpartner Paolo. Det ryktas om att flertalet manliga filmarbetare lämnade inspelningsplatsen under inspelningen av sexscenen mellan de båda skådespelarna efter nio timmar av oavbruten erektion från Siffredi.  Så trots hans tämligen begränsade skådespeleri fanns det inget tvivel om att han var av rätt virke för rollen.

Se trailer här

MålningLinje4

Vampyrgudinnan
Caridad Pinerio
Översättning: Karin Pedersen
Förlag: Harlequin AB

Stacia är seniorvampyren, en gudinna, överlägsen de flesta – såväl levande som vampyrer. Inte många har levt lika länge, och därmed sett och varit med om lika mycket, som Stacia. Hon är stark, maktlysten och vet vad hon vill ha och hur hon vill ha det.

Den enda mänskliga skärva som finns kvar i henne är en svag egenskap, nämligen längtan efter kärlek. Hur hittar man det som stark kvinna som levt över 2000 år? Finns det ens att uppleva på riktigt?

Berättarperspektivet skiftar mellan Stacia och den yngre manliga vampyren Blake. Åtrå, tankar och lusta beskrivs detaljerat. De vampyriska inslagen blir lätt lite barnsliga på grund av att de skildras så kortfattat och ytligt. Detaljerna kring vampyrtillståndet i sig hade gärna fått utökas, framför allt för att Vampyrgudinnan inte ska kännas blek i jämförelse med tanke på de senaste årens översvämning av vampyrböcker, -filmer och -tv-serier.

 

Comments are closed