Modebögen – homohistorien under lupp

Modebögen

Homohistorien under lupp

Text & Bild: Love Ahlstrand

Är det trendigt att vara bög? Och hur var det förr i tiden, fanns det några homosexuella då? Libido berättar om en konspirerande stat, sexuell förvirring och en smittande homotrend.Vi dyker ner i homosexualitetens tysta historia.

– Är du bög?

Det är fredagskväll i november. Thim Sahlén är på middag hos en vän. Han känner inte alla runt bordet men samtalet har flutit på bra. Så frågar någon om han skall resa någonstans nästa sommar. Han svarar ja, och berättar att han och pojkvännen planerar att åka till Chicago. Då blir tjejen bredvid honom plötsligt exalterad.

– Är du bög? frågar hon. Jag älskar verkligen bögar.

Han borde vara van, sådana reaktioner får Thim Sahlén ofta. Ändå vet han aldrig vad han ska svara. Han berättar att han numera drar sig för att berätta att han är homosexuell. Det spelar ingen roll att han mest får positiva reaktioner, det är hyllningskören han vill undvika. Hur kan någon älska bögar?

– Det är som om folk tror att man väljer att bli homosexuell, att det är något kulturellt, säger Thim Sahlén.

Den bilden har han mötts av ända sedan han kom ut för sex år sedan. Hans sexualitet är något han valt, en del av en ökande trend. För det mesta hör han det av människor han träffar. Små kommentarer som är lätta att skaka av sig. Men det händer att idén lyfts offentligt.

Författaren och journalisten Jan Guillou väckte exempelvis uppmärksamhet när han påstod att homosexualitet var en trend som inte existerade i Sverige under 1600- och 1700-talen. Eftersom det bara finns ett 20-tal bevarade domar mot homosexuella från den tiden trots att homosexuella handlingar var straffbara kan det knappast ha existerat, menade han.

För Thim Sahlén är sådana påståenden en förolämpning. Men hans ilska gör ingen skillnad, påståenden som Jan Guillous är svåra att kontra. Man kan ju inte gärna bevisa att det fanns homosexuella i Sverige på 1600- och 1700-talen. Eller?

Professor Jonas Liliequist sitter vid skrivbordet inne på sitt kontor vid Umeå universitet. Fanns det några homosexuella i Sverige under 1600- och 1700-talen? Frågan gör honom trött, men om det är någon som vet svaret är det han. I sitt vita skägg och sina tjocka glasögon ser han ut som sinnebilden av en historiker, och kanske är han det också. I hela sitt vuxna liv har han rotat i gamla arkiv efter domar, uttalanden, brev och bestämmelser som rör frågor om sexualitet, kön och identitet. Han har kollat igenom de rättsfall som finns mot homosexuella, och även han har känt sig förvirrad över att det är så få. Rättshistorien är förbluffande tyst.

Men så enkelt att det inte fanns några homosexuella är det inte, berättar Jonas Liliequist. Enligt honom går det överhuvudtaget inte att dra några slutsatser av domarna, eftersom dessa inte rör ömsesidiga homosexuella relationer.

– Det handlar alltid om sådant som vi skulle kalla för övergrepp eller våldtäkt idag. Det är officerare som utnyttjat sina soldater, eller vuxna män som utnyttjat pojkar, säger Jonas Liliequist.

Under 1600- och 1700-talen dömdes alltså inga personer för homosexualitet i vanlig bemärkelse. Det kan verka förvirrande, då sodomi var strängt förbjudet och belagt med dödsstraff. Men i ett flera hundra år gammalt mötesprotokoll tror Jonas Liliequist att han kan ha hittat ett svar på mysteriet.

Året är 1699. I Stockholm sammanträder en kommission bestående av makthavare från olika delar av landet. Det är landshövdingar, biskopar, domare och andra ämbetsmän. De är här för att diskutera en uppdatering av Sveriges lag. Mötet pågår i dagar och en mängd frågor lyfts innan man kommer fram till den gamla paragrafen mot sodomi. En landshövding i Gävle föreslår då att även den nya texten ska innehålla ett sådant förbud, men han får mothugg av kommissionens ordförande. Sådana brott är det bäst att hålla tyst om, menar ordföranden. Så länge folk hölls ovetandes om de sodomitiska synderna skulle de inte bli inspirerade att begå dem.

De kommande åren diskuterades saken, men i slutändan vann ordförandens linje. I 1734 års lag försvinner förbudet mot sexuella handlingar mellan samkönade. Homosexuella riskerade fortfarande hårda straff, men de som dömdes straffades i tysthet, och de som inte avrättades landsförvisades.

För Jonas Liliequist är mötet en nyckel till att förstå den tystnad som rådde. Hans bild ligger klar. Statens policy var att försöka tiga ihjäl homosexualitet. Flera händelser styrker den teorin. I 1686 års kyrkolag uppmanas prästerna att hålla tyst om sodomitiska synder, då dessa annars skulle kunna inspirera människor snarare än avskräcka dem. I ett kungligt brev till Svea hovrätt år 1713 uppmanades rätten att straffa en påstådd sodomit i hemlighet, då det annars kunde leda till oönskad uppmärksamhet.

Precis som en del personer fortfarande gör idag utgick alltså makthavarna under 1600- och 1700-talen från att homosexualitet var en trend. Genom att hålla människor okunniga skulle man kunna tiga ihjäl fenomenet. Så långt så väl. Men fungerade policyn?

Knappast, menar Jonas Liliequist. Snarare kan tystnadspolitiken ha fungerat som ett skydd för homosexuella par. Under 1600- och 1700-talen var kunskapen om vad som utgjorde homosexualitet låg. Homosexualitet, eller sodomi som det kallades, var visserligen sett som en synd, men vad sodomi innebar mer exakt var det få som visste. Att staten då började med en tystnadspolitik förbättrade inte kunskapsläget. Det innebar enligt Jonas Liliequist människor inte angav varandra som sodomiter, eftersom de inte visste vad sodomiter var för något. Homosexuella par kunde leva tillsammans utan att väcka misstankar eftersom kärleksfulla relationer mellan personer med samma kön sågs som något normalt.

– Nära relationer mellan samkönade var vanliga. Man kunde bo tillsammans, sova i samma säng och klappa om varandra, det var vanligt, säger Jonas Liliequist.

Att leva som homosexuell behöver alltså inte varit särskilt problematiskt eftersom få visste att det var något brottsligt. Jonas Liliequist skrattar och lägger till att han till och med hittat exempel på homosexuella som inte visste om att deras sexliv i själva verket var sodomi. Ett intressant sådant är historien om prosten Jakob Boethius. Jakob Boethius var en man med starka åsikter och stor sexuell aptit. Det första ledde till att han så småningom hamnade fängelse för att ha kritiserat kung Karl XII. Det andra ledde till att vi i hans dagböcker kan läsa om hans sexuella eskapader.

Det är en kall natt i Uppsala under 1670-talet. Jakob Boethius är där för att läsa teologi, men som för så många generationers studenter efter honom handlar inte studietiden bara om hårt slit. Alkoholen flödar i studentkretsar, och även om den unge Boethius normalt sett inte är någon stordrinkare är han rejält berusad. Som så många andra kvällar slutar denna med att han hamnar i säng med en annan ung student. Och precis som så många gånger tidigare kysser och smeker de varandra. Vid tiden är det inget han reflekterar över.

Åren går och med tiden börjar Jakob Boethius fundera allt mer över moraliska frågor. När han 1707 skriver ned sina syndabekännelser ångrar han sina sexuella äventyr med unga män. Men någon dödsångest är det inte tal om. För trots att han var en högutbildad präst kopplade han inte ihop sina sexuella aktiviteter med dödssynden sodomi. Desto mer ångest hade han över att han onanerade så ofta, och över att han och hustrun hade ett så lustfyllt sexliv. Ibland kom han till och med utanför henne så att hans sperma spillde i sängen. Högst olämpligt beteende av en präst, resonerade Boethius. Att ha sex med män däremot, det var en bagatell.

Tystnadspolitiken lyckades alltså bara till hälften. Befolkningen hölls till stora delar ovetandes om homosexualitet, men driften försvann inte. Det insåg man till slut även från statens håll. En kommitté med uppdrag att ta fram ett förslag till en ny strafflag föreslog under 1800-talets början att man borde återkriminalisera homosexuella handlingar. De var så pass vanligt förekommande att ett förbud var motiverat menade man. År 1864 blev sexuella handlingar mellan personer av samma kön återigen förbjudet i lag, och straffades med upp till två års straffarbete. Tystnadspolitikens era var förbi. Eller var den?

­– Om man kan välja att bli homosexuell kan man också välja bort det.

Thim Sahlén

Thim Sahlén

Det är onsdag i december. Utanför fönstret blåser de sista höstlöven runt i virvlar. Thim Sahlén stirrar uppgivet på sina händer och sedan rakt framför sig. Han berättar om varför han blir rädd när han hör att homosexualitet skulle vara val. Så länge människor ser homosexualitet som trend finns risken att några kommer att vilja hejda spridningen. I länder som Ryssland, Uganda och Zimbabwe stiftas det lagar mot homosexuell propaganda, där har idén om att homosexualitet smittar fått fäste. När sådana tankar hörs i Sverige är rädd att de skall leda till samma typ lagar här och en ny era av tystnadspolitiken. När vi pratar om homosexualitet som en trend rör vi oss tillbaka mot ett historiskt mörker, menar han.

 

– Förr i tiden riskerade homosexuella livet. Och nu, efter hundratals år av kamp, när vi äntligen har fått ett erkännande, då börjar man tala om det som ett val. Något som blivit trendigt. Kan vi inte lära av historien?

Klicka här för att se den interaktiva bilden nedan i ett eget fönster.
För muspekaren över årtalen på bilden för att interagera. OBS. Kräver FLASH!

Comments are closed